Svart te

En av de sex typerna av te; svart te produceras genom "fullständig oxidation". Efter en primär torkning, som sänker bladens vätskeinnehåll till en lagom nivå, slår man sönder en stor del av bladets celler. Meningen är att enzymer och ämnen som dessa agerar på ska blandas i kontakt med luft (syre). Polyfenoler/tanniner är signifikanta här. Deras transformation står för bladens färgskifte, och att svart te inte blir strävt (till samma grad som grönt) av höga temperaturer. Svart te utvecklar också blommiga, fruktiga eller kryddiga; "varma" dofter som inte finns innan oxidering. 

Oxidering sker i designerade rum, där syrerik luft konstant tillförs, temperaturen är över normal rumstemperatur, och luftfuktigheten är ganska hög. Här ligger tebladen utspridda på bänkar i lager några centimeter tjocka. Processen tar i allmänhet några timmar, och fastän den kallas "fullständig" så är detta ett relativt begrepp, och produktens karaktär beror av tiden här, och hur bladen har behandlats innan. Efter oxidationen rostas/torkas bladen ut, för att ge dem hållbarhet och eventuellt en extra smakdimension (beroende på typ och styrka på rostnignen).

Exempelte:

彝美人 Yi Mei Ren

Svart Yunnan

Ett svart te från Yunnan som torkas, skakas och oxideras i omgångar. Det ger teet en väldigt komplett oxidering (inte bara ytan på bladen), och stark karaktär. Mycket syra, blommighet och ganska mycket sötma. Färgen på brygden är djup bärnsten. Det påminner lite om oolong och går också att brygga ett flertal gånger. De flesta svarta teer med hela blad går bra att brygga två eller fler gånger. CTC (cut-tear-curl), väldigt uppbrutna blad, eller damm (likt det i tepåsar) kan ibland avge det mesta av sin smak på bara några sekunder.

I Kina kallas svart te för hong cha, "rött te". Man tittar då på brygdens färg, inte de torra bladens. När man dessutom har hei cha (mörkt te) och oolong/wu lung (svart drake) så känns namngivningen än mer logisk. Dessutom är svarta teers blad inte heller alltid svarta; inte minst i Kina. Nåväl, jag fortsätter tills vidare att på svenska kalla hong cha för svart te.

Yunnan Golden Buds

Svart te dricks i enorma mängder i stora delar av världen (utom Kina och delar av sydostasien, där grönt te och oolong regerar [och, mer sällan; fermenterat te]), inte minst i mellanöstern (där drycken inte konkurerar med alkoholhaltiga drycker, och har en stark social ställning). Turkiet och Iran är härav också stora producenter av te (värdens femte respektive sjunde mest teproducerande land [Japan, i jämförelse, ligger på tionde plats]), men de bedriver inte mycket export.

En stor del svart te går till påste. De flesta påsteer ska vara smakrika, och de baseras på te från Assam-varianten av tebusken, vilken förutom i Assam också återfinns i resten av Indien (utom bergsregioner, såsom Darjeeling), på Sri Lanka (Ceylon), och de flesta teproducerande länder väster om Indien (utöver mellanöstern är Kenya det mest signifikanta producent-landet).

Ceylon, med karaktäristisk röd ton

Assam-busken ger bra avkastning och klarar mer regn än den kinesiska. Smaken är ofta fylligare, maltigare, och robustare. Den lämpar sig väl för svart te (men mindre bra för grönt). Södra Ceylon är en av få platser där vädret låter teproduktionen pågå året om (även om det naturligtvis måste gå viss tid mellan skördarna). Den tropiska ön var från början designerad av brittisk kolonialmakt att bli kaffeproducerande, och konkurerade under årtionden med Holländska Java (Indonesien) om att vara ledande med kaffe från öst. Men under slutet på artonhundratalet följde några blöta, sjukdomsfrämjande år, och i stort sätt hela Ceylons kaffeproduktion slogs ut. Eftersom att britterna nu hade dels lärt sig odla te i blötare klimat (Assam-dalen), dels fått smak för te över kaffe, så ersattes kaffeplantagen med te, och Sri Lanka är idag det land där teproduktionen står för störst del av landets BNP. Fler än en av tio lankeser arbetar på teplantage. 

Argentina har nyligen gått om Japan som nionde mest teprducerande landet, till stor del tack vare USA:s konsumption av iste. Japan producerar nästan uteslutande grönt te, men det finns en liten produktion av svart te baserad på lokala buskar, där somligt är av hög kvalite. Likaledes kommer det intressanta svarta teer från många oortodoxa platser; Kenya inte minst.

Japanskt svart te (koucha)

Ett specialfall vad gäller "svart te" är Darjeeling. Darjeeling-teer kallas ibland teernas Champagne, ett självkonstruerat epitet som påstås komma från likheten i terroir och till viss del smak (bröd, sötma, mineral och grön frukt). De mest "Champagne-iga" Darjeeling är i allmänhet så kallade first flush, första skördens teer. De ser inte speciellt svarta ut, utan påminner i färgkomposition om Bai Mu Dan.

Darjeeling First Flush

Anledningen är att teet verkligen inte är helt oxiderat. Förutom att oxidationen kan vara kortare än för andra svarta teer så är steget innan -- den primära torkningen -- längre. Det resulterar i lägre vätskenivå, och lägre förmåga att sprida och täcka bladen med enzym och annat. Den långa torkningen (ibland upp till flera dygn) och delvisa oxidationen kan ge ett väldigt fräscht och komplext te som trots sin gröna karaktär tål ganska höga temperaturer. Typen räknas fortfarande som svart te för att man följer stegen för produktion av svart te.

Testade svarta teer/recensioner (kommer):